Unmended

Look around, and ooh what is happening?
Something is changing, lurking beneath the earth
Something is bursting, murky pictures becoming clear
Please stop caressing this carcass of old times
No, no its not the smell just try a sip of this fresh air

Wouldn’t you recognise me if my eyecolor changed?
Would I not still be called your own, in the midst of you?
Cast aside and outcast to the bright eyepiercing light
But as I tried to say, plants dont thrive and grow in darkness

A moments rest, just catching some Z’s, awake
the black sheep likes grass to, he’s over here look!
Do you think we could eat him? he looks delicious
Just cook him tender, I dont like the taste of sweaters and socks
If you add theese your spices they will cover his foul taste

Revert the time
Please don’t take that step
I cannot look at you like before
I cannot know you, because your not you anymore

You are welcome, but your not part of who we are
You are painfull, constantly changing unstable freak
We did all we could except opening our own minds
We wished you all the best, wounds we tried to mend

but blood flowed and I welcomed it
something had to get out with the flood
someone took my hands and drew nails thru them
I screamed, panted and cried
the lamb you have slain, I am who I am
I’ll be there when all have left your side
When natures rocks crumble I’ll be the rock

Mänskligheten…

I dont want to cry tears because of you
instead give me your pain, I want it
I want you to smile in hapiness
All in love, all I want to give in love

Calamity

I am calm about the calamities of this world.
I look coldly over my shoulder, eyes half closed
I respond calmly to the calamities in my life
I hold my hand in my hand, cold chilling cold

Today I take a sip of fresh air, smell fresh hair
look around for warmth in cold winterland
meet chilly eyes of cold western civilzation
I wonder where my warm dreams are sleeping?

I cold and calmly look at yesterdays calamity
whispering, fog in the air, revealing my intentions
portrait of a dying man nested in my thoughts
I cold and calmly look upon history’s victory

Klockan är jättemycket

Antingen är det väldigt sent eller väldigt tidigt men eftersom jag inte gått och lagt mig ännu så skulle jag säga att det är sent. Min dator säger 04:58 och mitt huvud säger till mig att ge mig. Skulle jag ge upp? Har jag inte kämpat för att få vara uppe till denna sena timma och skulle jag då inte få njuta?

Natten är den ultimata tiden att öva sig i att leva för stunden för det är så svårt att slå bort tankarna på hur trött man kommer vara nästa morgon. Om jag däremot verkligen lever efter ”carpe diem” (det borde dock vara fånga natten men kan inte latin tillräckligt bra) så är ju detta inga problem. Då fångar jag  helt enkelt natten och tycker att det är jättebra utan att tänka på konsekvenserna. Något säger mig att jag har fattat det här med carpe diem fel…

Annars är detta en typisk tid då det kliar i ögonen.

Underbara känslor

Känner du igen dig i känslan av snor som sakta är påväg ut ur din vänstra näsborre, trögflytande, säkerligen grönt och definitivt slemmigt. Eller kanske känslan av bajs som trycker på och allt du tänker på är att hålla tillbaka det. Det går till och med att se på ditt sätt att gå att du är bekymrad. En annan skön grej är när det plötsligt börjar klia vansinnigt någonstans utan någon vettig förklaring. Ögonen brukar vara särskilt utsatta, vidare hårbottnen (även för människor utan löss eller mjäll förekommer faktiskt detta), skägget men värst är ändå våran kära rumpa. För ingen vill se att man faktiskt någon gång har behovet av att klia sig i röven.

Då dagen nalkas och du vaknar och önskar bara att du fick fortsätta sova. Att världen inte var där och bankade på ditt huvud, DU MÅSTE GÅ UPP! I tid av själslig död önskar du bara att din kropp dog och gjorde slut på eländet. I tid av själslig vånda önskar du bara att kroppen smärtade så att du fick en stunds befrielse. Att bära smärtan utanpå är alltid enklare än inuti men vi är stoiska inneslutna nordbor. Härdade av väder och vind. Härdade av ensamhet för att leva i ensamhet men ständigt rädda för att bli lämnade ensamma. Sorgen som fyller en enda ensam tår flyter nerför din kind men mer ger du inte denna värld. Dess blommor skall inte få växa på din sorg och dess parasiter skall inte få livnära sig på dig. Du rätar på ryggen, borstar bort lite damm från ärmarna och fortsätter beslutsamt att gå. Du går för att ingen skall se att du inte vet vägen, du går för att inte verka dum och du tänker inte stanna.

Ljus i ljuset

Allt är så ljust, jag bländas och kan inte se. Håller upp handen i en gest att skydda mina ovana ögon. Lång tid i mörkret gör att min syn vant sig och jag kan inte se i detta starka sken. Jag vänder mig om från den ena ljuskäglan för att mötas av en ny och omedelbart måste jag slå ner min blick. Så plötsligt ser jag det, det mörka ljuset står där mitt ibland allt det ljusa. Det bländar mig lika mycket som det andra men därutifrån kommer ett mörker som är så mycket starkare än det mörker som är konsekvensen vid avsaknad av ljus.
I dess strålar ryser jag och ser mig om i förvirring. Osäkerheten griper mig och jag faller ner på mina knän och begraver mitt ansikte i mina händer. Vill inte se något mer, vill inte förstå mer, jag vill inte lära mig något mer! Sakta skrider en gestalt fram och sätter sig bredvid mig. Hon är vacker men det bryr jag mig inte om. Däremot är värmen från hennes hand på min rygg välkommen och jag ler stilla. Hon viskar, nästan ljudlöst, att alla inte är elaka, att alla inte är falska och att du kan lära dig att leva även här.
Ovanför mig sitter Gud. Han ser på mig där jag sitter stilla med min syster vid min sida. I det starka ljuset ser han hur mitt ljusa hår blir likt en stjärna som lyser klart på en mörk vinterhimmel. Han vet dock att jag inte är någon stjärna att jag inte är någon sol. Gud vet att jag är så mycket mer lik en måne som endast reflekterar ljuset från solen.

A vision of cupped hands filled with blood
a crowded room with no windows
a prison within my mind, chained thoughts
slip and spill, loose a part of your life

shine, shining on in the darkness
bursting from inside with fear
the wall of protection is raised
within hipochrasy I am placed

Shining with the power of the sun?
Shining with the power of the son?

Sorg…

eller bara saknad? Vad är skillnaden, kan man sörja någon som inte är död? Kan jag sörja någon jag önskar hade varit här hos mig men är långt borta, Fullt frisk och välmående? Får jag vara så egoistisk att jag ibland önskar att vissa människors lycka hade berott på mig och inte på någon annan? Jag fryser, jag fryser.

Is it possible to feel sorrow
for someone who is not dead?
The heart moves as it wishes
the mind wants a moments peace

But it was obvious, she wasn’t dead
her chest slowly moving up and down
Yes it is obvious, she isn’t dead
slowly fingers move, but lips tightly shut