Ghosts of the past

Denna låttext som jag skrev för ett ganska bra tag sen nu blev smärtsamt träffande idag när lyssnade på den.

I heard a ghost whisper in my ear:
”You will never be free, never be free from me”
And it didn’t matter how much I tried not to
I couln’t stop looking at that ethereal body

I got swept away to a dark brick building
the past was there played for me
like a theatre of lost experiences
A tear escaped my eye uncontrolled

As colors got blurred and the light faded
I fell down unto the ground panting heavily
”wish you were somewhere else?”
the ghost looked at me with a wicked grin

A lighthouse shone in the distance
A stream of hope lit inside my dark heart
and who would have thought, well I didn’t
my ghost atleast wasn’t afraid of the light

”I’ll be the shadow I keeper of the shade”
stupid enough I thought I had traded
traded my will for freedom and peace
but he stayed, no banishment for my ghost

The lid of my soul burst in searing pain
open wounds bled, and the red trickled down
a flood flowed from inside to the outside
but I welcomed it, something had to get out

I hammered my will to the wall
I drew nails through all the wrongs
I chained my thoughts tightly
I polished my trophies to shine

Time flew by my open eyes as I watched
never as quick as a dull day in retrospect
but someone stayed up watcing with me
the keeper stood there as always shading my light

And now I declare my will for freedom
with white knuckled hands I say,
with a loud voice up to the skies I cry:
”I want another slavery, to be free from this pasts opression”

Kärlek

Alltid detta samma ämne. Kärlek.
Men det är viktigt

Jag tycker mig se en brist. En rädsla som står i vägen som en mur och blockerar våran förmåga att älska. Rädslan att förlora sitt anseende, att bli lämnad ensam, att få slut på kärlek och så vidare. Det finns många olika anledningar till att inte älska sin omgivning och jag tror att alla är mer eller mindre lögnaktiga. Kärlek föder kärlek och hat föder hat. Det tror jag dock är en sanning och med det i bakhuvudet kan vi slå hål på mytbildningen kring dessa rädslor.

Du vinner kärlek på att vara kärleksfull. Du vinner gemenskap på att vara kärleksfull. Anseendet kan du ta och kasta i papperskorgen för det är inte viktigt i något äkta sammanhang.

Glädje

Jag har hört att världen är hemsk
Jag har upplevt vissa av dess hemskheter
De hemska upplevelserna sitter som djupa sår i själen och i hjärtat;
i hjärnan är de obehagliga minnen som biter hårt och vårdslöst
Så är det.

Men.

Det finns även annat.
Jag har hört att världen är vacker
och jag har upplevt att det stämmer
Jag sitter just nu i Stockholm, Sveriges huvudstad som det spytts galla över sedan barnsben (skada som Göteborgare lätt har) och ler. För jag bor hos en underbar vän och hennes underbare pojkvän och känner att livet är vackert. För de är vackra. Vackra i själen. Deras vänner är också vackra. Jag känner kärlek.
Tack till dig
och tack till er. Det är underbart att det är ni och att ni är ni.

När världen var svart och vit var det svårt att se allt detta. Man skulle kunna säga att det är en gråskala men jag ser det hela mer färgglatt. Lite rött här, lite svart där, en aning vitt i hörnet, gult i strimmor, blåa böljor och lila skimmer. Världen blir lite vackrare då och faktiskt lite sannare.

Rosen

Du röd, du röda
Oh död, du döda
Varje tagg, ett sår i mig
Varje steg, ett steg närmare döden

Jag ser den framför mig
djupröd, djupt sinnlig och mytisk
Rosen
Mina händer smeker lena blad

Rosenblad i min hand
från såret jag skapat läcker tjära
Mina händer dränks in
den svarta massan sprids över mig

Jag drunknar du röda
du svarta hav
du dödens snara
du vackra förförande

Du förkolnade rosenblad
Du ljuva vinterväglag
där jag bröt loss dig igår

[En uppgift vi hade på skrivarlinjen, får ni se vad jag pysslar med på dagarna, kommer nog lägga upp mer små texter i fortsättningen. Säg gärna vad ni tycker =)]