Det bästa

underligt var att jag tänkte på det redan innan, innan det för mig var ett faktum
när mina fötter trampade trottoaren och solen vibrerade luften
när jag såg markiserna, Sandbergs Café, innan jag såg fönstren så tänkte jag tanken

tänk om de inte längre finns kvar här?

tänk, jag var förvånad när jag hade rätt, fönstren var inte längre fönster
de visade inget av insidan, det var bara bruna papper med texten

“Lokal uthyres, kontakta”

också ett nummer.  Sanbergs Café hade reducerats till bruna markiser och brunt papper
markiserna hade dock alltid haft en inbjudande mörk ton, som klingade i harmoni
med den spretiga inredningen.

den pappersbruna färgen var endast avvisande

åh att du gått i graven!
du som var platsen där jag utan avbrott kunde skriva en hel novell
du som var platsen där vi delade vårens första sol över en kopp varmt
du som var platsen dit jag alltid tog folk och sa: “det här är det bästa med Stenungsund”