Barn av vår tid.

Jag hatar att sitta ensam
om nätterna och representera
individualismens seger.

Jag hatar att inte ta emot
en tjänst utan betalning, eller
släppa in en främling i mitt hem
då jag undrar om baktankar
och knivar i ryggen.

Jag hatar att inte kunna tro
på något då vi kan veta så lite
att det inte ens går att tro längre.
Att inte kunna ha en
bestämd åsikt med fasta argument
då allt flyter.

Jag hatar att vara rädd för främlingen
och samtidigt övertyga grannen:
“nej, människor är inte olika
på grund av hudfärg eller härkomst”

Jag hatar att bära min skit inuti
då jag inte vill belasta någon annan
eller stjäla deras dyrbara tid.
Att alltid väga fördelar
mot nackdelar och att alltid undra
“vad får jag ut av det?”

Jag hatar att det inte var bättre förr
och att framtiden är så oviss.

Jag hatar att vara ett barn av vår tid.

Historia skrivs i realtid

Det finns stunder som andas
episk betydelse för framtiden
hoppfulla dagar som speglar
ett negativ till dåtida nederlag.

Det är skönt att inte överge
skeppet förrän det faktiskt sjunkit
och inte bara kaptenen skall
få stå där själv med ansvaret.

Pumpa läns,
vi kan rädda henne!

Fascinerande förtryck.

Vi gör ingenting, absolut ingenting.
Jag såg en flicka en gång, hon grät äkta tårar.
Jag vill bara känna för att vara en känslomässig person
inte för att jag verkligen känner någonting.
Jag gör ingenting, absolut ingenting.

Jag kan alla tangenterna på datorn
och på pianot likaså…
Jag vet hur man får nittionio extraliv
i super mario world på en och samma bana.
Jag kan nattvardens instiftelseord och jag
brukar alltid läsa med prästen tyst för mig själv.
Jag kan ackorden till Bad moon rising
och jag äger alla här inne på dansmatta.

Hennes familj hade blivit dödad.
Jag minns inte längre detaljerna.
Vem som våldtog vem och vem som försvarade vem.
Om hon bevittnade allt eller bara hälften.
Allt som jag minns är hennes tårar som jag försöker återskapa med en rävs slughet och en krokodils falskhet.

“Titta mamma, vilken vacker teckning jag har gjort”
“Min pappa kan spöa din pappa”
“Tycker du att jag är snygg?”
“Har du sett min nya BMW? Nej då den har bara 250 hästkrafter”
“Sjukt god choklad, åh har du bananer och kaffe med?”
“Ja ni har ju några olika modeller att välja på, Spånskiva, Ek, metall eller trähandtag – eller föredrar ni kanske en urna?”
“Är det något bra på TV ikväll?”

Att utnyttja är en raffinerad konst.
Något som tar århundraden att slipa till perfektion och vi kan tydligt se hur vi var mycket sämre förr i tiden. Hur det var sådär, ja, barbariskt uppenbart. Nu sysslar vi med mer civiliserade saker som att sticka saker under stolar och borsta våran smuts under orientaliska mattor. Vi måste göra mycket obekväma saker för våran bekvämlighet.
Ögonen är till för att blunda med.

Vi gör ingenting, absolut ingenting.
Förströelse, förstörelse.
Är det någon mer än jag som ser ett mönster här?

Angående meningen med livet

Ok, lite vardagsfilosofi. Lite mogen vardagsfilosofi från en inte alls förvirrad och trött individ såhär klockan halv ett på natten. Lite vardagsfilosofi om ickevarande vardag.

Mening med livet. En högre mening eller en mening inom dig själv. En mening skapad utifrån eller en mening skapad inifrån dig själv. Det finns många synsätt, det finns många själar och det finns lika många världar. Varje individ har sitt sätt att se på världen, tar in och bearbetar intrycken på sitt eget sätt. Varje kultur har sina strömningar av idéer.

Den kristna strömningen är att det finns någon form av mening, någon form av högre tanke med allting. Att Gud har en plan för ditt liv kan du höra i Kristi kyrka i Sverige utan svårighet. Enklast är att fråga ”har Gud en plan för mitt liv” eller så är det bara att lyssna på några predikningar och rätt snart lär det komma.

Den postmoderna svenska strömningen är dock lite annorlunda. Här väljer du själv din egen mening. Kanske är det din familj, din karriär, dina vänner, ja vad du väljer, det kan vara att samla på knappnålar som ger dig mening. Bara du är nöjd med det. Det är det viktiga. Självförverkligande skulle man kunna säga är ledordet.

Frågan är om Gud är en såpass stor auktoritet att hans mening är viktigare än min egen mening. I värsta fall är vi båda ute och cyklar och då blir livet meningslöst.

FRA och hemlöshet

Det är ett väldigt liv om FRA lagen och dess intrång på den personliga integriteten. Helt plötsligt så är varje vanlig Svensson utsatt för hemspionage. Självklart blir vi upprörda, för detta är ju verkligen skandal! Ja det är skandal men en intressant parallell berättades för mig idag…

Hemlösa personer som det finns gott av i våra stora städer har alltid haft intrång i sin personliga integritet. Att inte ha ett hem med en dörr att låsa om sig gör att man aldrig kan känna sig trygg. Utan tak över huvudet och persienner att dra för blottas hela livet. Varför är det så svårt att se våran nästa? Varför är det först när vi själva blir utsatta som vi reagerar? Varför bryr vi oss inte om alla orättvisor i samhället?

Mahatma Ghandi skall ha sagt:

”En nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur.”

Detta tycker jag är en väldigt intressant och en spännande tanke. Något som är ganska långt ifrån vårt västerländska tankesätt men som ändå kanske är rätt sant?

Säger det inte något om hur medkännande och älskande vi är? Om vi verkligen är kärleksfulla människor borde då inte den kärleken visa sig mot alla levande varelser? Om jag bara vet hur man visar grymhet mot djur tror jag det finns en risk att någon person kan komma med av bara farten. Är jag dock kärleksfull mot alla är det så mycket lättare att vara god mot min nästa. Jag skulle nog också vilja dra det ett steg längre än Ghandi och mena på att det spelar roll hur vi även behandlar världen runtomkring oss. Naturen och miljön. Att skövla skogar, förgifta vatten, släppa ut gaser i luften osv för vår bekvämlighets skull kanske inte är försvarbart?

Slutsatsen av allt detta måste vara att vi är rätt illa ute. Kanske är det dags för oss att tänka om. Ordentligt och grundligt. Kan det vara så att det liv vi för här i vårt kära Sverige är under all kritik? Vaggas vi in i bekvämlighet och konsumism som vi varken orkar eller vill ta oss ur? Borde det inte vara så att alla skulle orka gå den där extra milen, dra strået till stacken och älska den som är minst ibland oss?

Världen runtomkring

Sitter och funderar på vad som händer runtomkring mig. På alla röster som ropar från alla möjliga olika platser och allt som rycker och sliter i mig. Å ena sidan vill jag bara stänga mina ögon, hålla för mina öron och nynna på någon glad melodi, kanske ”Var nöjd med allt som livet ger…”. Men å andra sidan vill jag absolut inte det. Att gömma mig och att stänga in mig av den enkla anledningen att jag inte vet vad eller hur jag skall göra känns inte rätt. Jag vill kanske inte heller gå samma väg som alla andra och jag ställer inte upp på världens spelregler. Jag kanske inte tror på de löften som jag matats med sedan jag var liten och jag tror nog inte att jag kan förändra världen. Vad de dock inte vet är att jag har ett trumfkort, jag har något som de inte har och jag har ett hopp de inte har.

Jag vet att jag kan påverka mig själv. Jag vet att det ger avtryck på de omkring mig. Jag påverkar de som tycker om mig och de påverkar i sin tur de som tycker om dem. De som lyssnar på mig får andra att i sin tur lyssna på dem. Jag är inte alltid så säker på att de politiskt mest heta diskussionerna är mest angelägna och min revolution kommer kanske därför inte märkas så tydligt. Den kommer kanske inte märkas alls, men jag vet en som kommer se den. En enda person, den mest underbara person som finns, han som är upphovet till allt och anledningen till att jag finns. Han som sporrar mig att inte gräva ner mig i en jordhåla och sitta där och le utan möta världen och dess orättvisor. Han som sakta men säkert lär mig vad äkta kärlek är.  

Födelsedagar

Jag kom att tänka på en födelsedag jag fyllde nån gång i femman eller sexan. En tid i mitt liv då jag inte var särskilt populär eller omtyckt av särskilt många. Snarare var nog motsatsen då jag var mobbad av ett flertal personer. Hursomhelst så fyllde jag år och jag hade varit ganska tydlig med när min födelsedag var så de flesta visste att jag fyllde år. Under den dagen var alla jättetrevliga och jättesnälla mot mig. På ett helt annat sätt än vad de någonsin hade varit förut och någonsin skulle vara därefter. Om alla bara hade varit sådana mot mig alla dagar istället för bara en dag så hade jag haft en underbar tid i grundskolan. Människor måste anstränga sig mer så är det bara, ansträng er lite mer, snälla lite mer.

Migrationsverket

Det är nåt fel på migrationsverket: http://www.faktum.nu/ledare.aspx

Köp tidningen och läs repotaget som finns där, man blir mörkrädd och funderar ”är detta mitt Sverige?”

Jag vill ha maaaat!

Det är lika bra att go official, jag har bestämt mig för att bli vegetarian. Övergångsperiod är att vänta och idag skall jag käka kebabpizza så jag är inte riktigt där ännu. Hursomhelst köttindustrin i Sverige (för att inte tala om danmark och andra platser varifrån vi får vårat kött) är galen. Löpande band mentalitet går inte ihop med levande varelser och ett liv kan aldrig ytterst sätt vara en handlingsvara. Det är inte att visa den respekt för livet som vi alla borde ha. Det mänskliga livet är under alla omständigheter okränkbart och riktigt samma status anser jag inte att djuren har. Dock har deras liv ett värde och det krävs mycket goda skäl för att ta ett djurliv. Det räcker inte, inte för mig, att kött är gott och därför är jag (inom kort) vegetarian.