I mitt alldeles egna höstfönster
kan jag se färgerna rött, gult, brunt, grönt
jag ser världar susa förbi i metallskal
jag blir både vemodig och glad.

Mitt alldeles egna höstfönster
kommer snart bli någon annans
och kanske kommer hon att
utnyttja det vackra bättre än jag gjort?

Genom mitt alldeles egna höstfönster
är den vissnande världen vacker
och kanske är då inte döden så hemsk
kanske är den vacker, såsom hösten?

Hennes höstfönster kommer skänka
mycket glädje, och kanske är det
gnistrande havet en fröjd för hennes ögon
det skogsklädda berget ett lugn.

Mitt nya höstfönster kommer bli annorlunda
men säkerligen vackert det med
och än sålänge fortsätter livet
vilket jag är glad för.

Efter vinterns rena snö lever allt vidare igen.
Och det som vissnade dog aldrig
utan väntade bara på att få spira
igen.

Det är faktiskt så
att i mitt huvud
så flyter tankarna bara runt
slumpmässigt, hit och dit.
Och det är faktiskt så
att i min värld
så ser inte allt likadant ut
som i din.
Och det är så
att alla personliga upplevelser
är unika och att varje persons
sinne är en hel värld av intryck
samma plats kan både vara
ett paradis för någon
och ett helvete
för nästa.

Men vad har jag att säga?
Vad kan jag säga?

Jag vill inte arbeta med att göra
människor irriterade och upprörda
jag vill hjälpa och göra gott
där har jag en tydlig moraliskt rättesnöre
en evig visdom som leder mig
och visar mig, vad som är rätt och vad fel är.
Där står mina fötter på den fasta Klippan,
jag är inte runtstormande i ett djupt oändligt hav.

Men vad har jag att säga?
och varför behöver jag beröra er?

Varför skall ni lyssna på mig?
En ensam människa i mängden.
Utan mandat från någon, utan uppdrag
utan syfte och utan mål.

Men någonstans har vi nog ändå gjort rätt
och insett någonting,
i denna bedrägliga tid,
postmodernismen är kanske en spegling
av det mänskliga sinnet?

Kanske har mitt eget mandat
tillräckligt mycket autkoritet
och vem vet, kanske är mina ord
profetiska.

Tänk vilken ära
att få uttrycka sig
som man vill.

Påväg bort

och en tanke slår mig,
är jag ständigt påväg bort
är jag en vandringsman
utan någonstans att lägga ner mitt huvud
för att vila?

Uppbrott 1.5
inget riktigt andra uppbrott
bara en bit på vägen,
ett följande av strömmen
det är enklast så.

Uppbrott 2.0
då blir det på riktigt, ett uppbrott
men samtidigt, förhoppningsvis,
en känd omgivning
och en rofylld plats
där jag kan lägga ner mitt huvud
till vila.

Den store matematikern utför spänningskalkyl
partiklar i rörelse
spänning
hög

Elektrostatisk tillvaro fullt närvarande i nuet
alldeles nära
element

Dimmiga tankar
höljda i sprakande moln
hand vid tangentbord
hand vid element
elektrostatisk högspänning
kroppsburen.

Det finns tankar bakom allt
som människorna gör
oavsett om de går i cirklar
stannar tvärt för att byta riktning
använder ett hårt språk
eller om de är mjuka som ull.

Det finns ett syfte med allt
som människorna gör
när de lägger väna ord i sin mun
då deras näve slår och slår
alla leenden, höjda ögonbryn
och suckanden.

Intet syfte finns i allt som händer
alla skeenden är inte uttänkta
och världen är till synes i ett slumpens grepp
nyckfull är vinden som blåser oss
individernas samspel för övermäktigt
för någon människa att kontrollera.

I den kontrollkrävande hjärnan
söks det febrilt efter en stabil punkt
händelser behöver ha sin plats
sitt syfte och sitt mål
världen måste vara såsom människan
planerad, strukturerad och uttänkt
och icke så som den är,

nyckfull
hänsynslös
oberäknelig
oplanerad
spontan
obarmhärtig.

Sådan får världen inte vara,
inte för den planerade människan
det måste finnas en tanke bakom allt.

HERREN befaller, han skall stenas till döds
alla skall samlas omkring honom,
slänga stenar på honom tills han faller
ned död till marken,
alla tecken på fysisk aktivitet borta,
ingen andning, hjärtat slutat slå,
signalerna från och till hjärnan avstannat.

Varför befallde herren HERREN så?
Han hade samlat ved på sabbaten
och ertappades där av de andra ökenvandrarna
han fördes till Mose,
varken Mose eller Aron visste vad de skulle göra
kanske kände de medlidande?
Herren, HERREN sade till Mose
“Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten
skall stena honom utanför lägret.”

De gjorde som de blivit befallda.

(Inspirerad av 4 mos 15:32-36)

Om mina ord bärs upp på vingar av sammet
och deras fötter trampar varligt där de landar
om de är en viskning i ditt öra
ett stilla sus som aldrig någonsin klandrar
för att väcka upp ditt sinne till att lyssna, höra
då kan jag tala.

Om mitt handlande bygger upp ditt hus
ger ett trygghetens tak över ditt huvud
om jag ger dig mat på bordet
ett mål till kraft, ett kärlekens påbud
för att ge dig framtiden, hoppet och modet
att leva vidare.

Då kan jag resa mig upp ur min säng om morgonen.

Om allt vi gör är att tala förbi varandra
och förtalet blir större än dialogen
om lögnen lyser starkast
en giftig bäck som rinner i segertågen
för tjära sprids bäst när det är som mörkast
då, måste jag tala.

Om våra händer bryter malm i gruvorna
för att gjuta vapen som livet utsläcka
om vår ledstjärna är destruktion
och våldets direktiv hatet uppväcka
ett helvete på jorden blir vår kreation
döden ren formalia.

Då, måste jag resa mig upp ur min säng om morgonen.

Om all världens elände slår mig samtidigt
som en påminnelse om all smärta
om alla tårar är inför min syn
en flodvåg av sorg sliter mitt hjärta
för att beröva glädjen och skriva kaos i skyn
då faller allt.

Om hoppet lämnar mänsklighetens barn
finns inget inom oss kvar att leva för
om desperation är allt vi har
en panik sprider sig i livet som sakta dör
för döden bara ständigt tar och tar
ger aldrig tillbaks.

Då, vill jag bara sluta mina ögon och min mun.
Försegla mina öron, täppa igen min näsan
och sluta andas.

Jag hatar att sitta ensam
om nätterna och representera
individualismens seger.

Jag hatar att inte ta emot
en tjänst utan betalning, eller
släppa in en främling i mitt hem
då jag undrar om baktankar
och knivar i ryggen.

Jag hatar att inte kunna tro
på något då vi kan veta så lite
att det inte ens går att tro längre.
Att inte kunna ha en
bestämd åsikt med fasta argument
då allt flyter.

Jag hatar att vara rädd för främlingen
och samtidigt övertyga grannen:
“nej, människor är inte olika
på grund av hudfärg eller härkomst”

Jag hatar att bära min skit inuti
då jag inte vill belasta någon annan
eller stjäla deras dyrbara tid.
Att alltid väga fördelar
mot nackdelar och att alltid undra
“vad får jag ut av det?”

Jag hatar att det inte var bättre förr
och att framtiden är så oviss.

Jag hatar att vara ett barn av vår tid.

Vi visar inte längre bara upp det vi kan
det räcker inte längre att bara vara duktig
att vara bäst är inte nog
att vara bäst är inte nog!

Vi tvingas involvera oss själva i vårt verk
konstverket är inte fulländat om inte konstnären
själv är däruti
själv är däruti.

Musiken är inte längre välljudande om inte
artisten har ett intressant liv och snygga bröst
annars ingen hit
annars ingen hit!

Vi säljer våra kroppar
och våra själar
till högstbjudande
valutan är uppskattning
värderad skyhögt
över skälig kostnad.

priset är allt

Havet uppslukar dig nu
du en gång levande
Havet uppslukar dem nu
de tårar jag fäller för dig

Minnen sköljs bort och dränks
de djupa vidderna äger dem nu
jag skall icke mer tänka på dig
mitt hjärta skall ej bedröva sig

Stormen fångade oss precis innan gryningen
vi sov på däck, “kom låt oss betrakta soluppgången”
viskade du i mitt öra när du väckte mig.

Havet var så stilla och så mörkt, som beck
ingen annan tid på dygnet kunde äga den stillheten
och den djupa friden som den stunden.

Du hade alltid varit min fyr i tillvaron
den jag litade på och vände mig till
Dina ord gav mig kraft och mod
att söka alla de utmaningar som livet skänkte

Suset hördes först svagt
det blåser visst upp
innan vi hade hunnit tänka
så var stillheten borta

Paniken piskade oss
liksom vågorna skrovet
den krängde åt babord
och ännu häftigare åt styrbord

Det var sveket som förde mig ut
som drev mig att begrava minnet
bilden av dig som etsat sig fast
skulle slitas ut ur sinnet

Så kom den sjunde vågen
den som är större än allt
och svepte bort dig
du som alltid varit mitt allt

Mina revben värkte då jag trycktes mot relingen
mina ögon sökte efter dig bredvid mig men fann intet
så såg jag ner i havet och din röda jacka

var det sista av dig som
jag någonsin fick se
och det minnet låter jag nu
sakta driva ut till havs

Farväl.