Fascinerande förtryck.

Vi gör ingenting, absolut ingenting.
Jag såg en flicka en gång, hon grät äkta tårar.
Jag vill bara känna för att vara en känslomässig person
inte för att jag verkligen känner någonting.
Jag gör ingenting, absolut ingenting.

Jag kan alla tangenterna på datorn
och på pianot likaså…
Jag vet hur man får nittionio extraliv
i super mario world på en och samma bana.
Jag kan nattvardens instiftelseord och jag
brukar alltid läsa med prästen tyst för mig själv.
Jag kan ackorden till Bad moon rising
och jag äger alla här inne på dansmatta.

Hennes familj hade blivit dödad.
Jag minns inte längre detaljerna.
Vem som våldtog vem och vem som försvarade vem.
Om hon bevittnade allt eller bara hälften.
Allt som jag minns är hennes tårar som jag försöker återskapa med en rävs slughet och en krokodils falskhet.

“Titta mamma, vilken vacker teckning jag har gjort”
“Min pappa kan spöa din pappa”
“Tycker du att jag är snygg?”
“Har du sett min nya BMW? Nej då den har bara 250 hästkrafter”
“Sjukt god choklad, åh har du bananer och kaffe med?”
“Ja ni har ju några olika modeller att välja på, Spånskiva, Ek, metall eller trähandtag – eller föredrar ni kanske en urna?”
“Är det något bra på TV ikväll?”

Att utnyttja är en raffinerad konst.
Något som tar århundraden att slipa till perfektion och vi kan tydligt se hur vi var mycket sämre förr i tiden. Hur det var sådär, ja, barbariskt uppenbart. Nu sysslar vi med mer civiliserade saker som att sticka saker under stolar och borsta våran smuts under orientaliska mattor. Vi måste göra mycket obekväma saker för våran bekvämlighet.
Ögonen är till för att blunda med.

Vi gör ingenting, absolut ingenting.
Förströelse, förstörelse.
Är det någon mer än jag som ser ett mönster här?