Endast en utsvävning

Endast en utsvävning per liv.
Då vinden tar dig ut till dans
och högt upp, luften svindel dig ger
luften, mellan dig och marken
marken, som ropar dig till sig
gravitationen som skriver
att du,
bryter mot reglerna.

Gravitationen hatar fåglarna.

Aj!
Marken träffar dig hårt i ansiktet,
följer inte du reglerna behöver inte marken
göra det heller.
Vi flyr men verkligheten kommer ifatt oss
och biter oss i hälen.
Håller hårt i hälen, bedrar och skjuter för de odödliga
dödande pilar.
Amors pil är dock sedan länge försvunnen.
Också påkommen med att fuska, nu inspärrad i ingenstansland
tillsammans med Peter Pan och Firenze, kentauren i Harry Potter.

Endast en utsvävning per liv.

Den slutar alltid med samma sak
för alla,
kroppen åter i kontakt med marken.
Du ställer dig försiktigt upp
men marken lutar, du faller.
Igen.
Stenig sandmark gör ont och
du bankar händerna i stoftet och
sliter ditt hår.
En kort gumma samlar upp det hår du ratat
och knyter rep av det. En repstege bygger hon,
“upp till himlen skall den gå” säger hon glatt.
Som en orm ligger repstegen på marken
när kvinnan bundit klart den.

Du skäller på omständigheterna, ramarna och tillvarons fängelse.
Du hatar det blod som håller dig levande.
Allting blir enklare om alla tillräknas döden redan nu,
då blir det meningslösa inte lika outhärdligt
Allt vittrar ner till jord.

Där på den sandiga steniga platsen där du blivit satt
att leva på.
Där i fängelset,
börjar du bygga ett hus, med fönster och en dörr, nej
två dörrar, nej tre dörrar, nej fyra, fem, sex, sju dörrar
till alla som vill komma in.
Vinden flyttar in och blåser liv i ditt hus.
Ut flyger damm och mörka tankar. In flyter värme och ljus.

Endast en utsvävning per liv,
resten är jordiska fängelser.