Väx upp

Vit klänning
vita tänder i samma leende
men du har växt upp nu
du är inget barn nu
ingen flicka längre

Dragen är desamma
essensen finns där
men allt är ändå förändrat
påminner om årstidsvariationer
lövverkens skiftande formationer

Upplevelserna är på paus
och återuppväcks av triggande bilder
minnet av dig då krockar med den du är nu
det är samma men ändå inte
en svag skiftning
en annorlunda nyans av samma färg

Ungdomen är fylld av sömnlösa nätter
ansvarslöshet, fylld av oro för triviala saker
men som var hela världen då
ponera att du är vaken hela denna natt
det spelar ändå ingen roll
du är lika gammal imorgon när du vaknar

Pålagda skratt ekar i huset
sex vänner träffas varje dag på ett café
de försöker hitta sin väg i livet
har till synes alldeles för mycket fritid
men de är dina vänner och du känner igen dig
även om de är tio år äldre än vad du är

Jag finner mig själv pålagd
som ett raster över verkligheten
någon har vävt in mig i den här tiden
satt mig att vandra dessa fotspår

Hoppet för barndomsbygden
den nya generationen som alla sätter tron till
visst hoppades jag med
samtidigt som jag övergav skeppet

De pålagda skratten ekar även idag
men nu har du passerat deras ålder
och egentligen gjort allt det där som de gjorde
och lite till och något helt annat på det
allting är cirklar av återupprepning

En vit klänning
och leende därtill
vaknar efter slummer
ensamhet är inte allt som finns
”gemenskap bor inuti varje person”
detta skulle du säga till mig idag

Ingen människa
kan lägga till eller dra ifrån
en enda dag i livet
uråldrig visdom, andas inte förutbestämdhet
snarare carpe diem
acceptera det som är dina dagar
och oroa dig inte för morgondagen

Alla dessa visdomsord
ibland vill jag bara krossa de under foten
stänga mina ögon för de bokstäver som bildar dem
aldrig mer öppna mina öron för att höra just. de. orden.
uttalas

Alla dessa visdomsord
visar språkets brist
men kan visa någon aspekt av livet
och skina ett ljus över det som vi inte alltid sätter ord på

Det fanns tid
som är svunnen och höljd i glömskans dimma
alla människors första år
borta
de tidiga åren ett lapptäcke av brottstycken utan sammanhang
att växa upp är att ständigt glömma bort
allt som var grånar för en grumlande blick
förvrängt av din vuxna lins

Nånstans glömmer vi hur det är att vara barn
fastän vi lovade att aldrig göra det
att aldrig, likt våra föräldrar, inte förstå barnets perspektiv
men det som var världen då
är trivialt nu och vi kan inte förstå de sömnlösa nätterna
för oavsett hur länge vi sitter uppe
så är problemen lika mycket ickeproblem nu som då